Hem
A-C
Alma
Peter
List of tools
Möbel
DISW #1
|
55 år i möbelsnickaryrket av Erik BergmanI 1720 års skråordning hette det angående lärlingar "att mästaren eller någon av hans gesäller ej ägde rätt att i dryckenskap eller eljest av blotta ondska slå eller oskäligen hantera någon lärpojke eller utan skälig orsak driva honom ifrån sig förrän hans läroår voro tilländalupna".Detta säger ju en hel del om den tidens "trivsel på arbetsplatsen" När jag för 68 år sedan började i yrket kan jag ej påstå att vi blevo oskäligt hanterade men förhållandena voro ändock ej så särdeles goda. Arbetstiden var lång. Lärpojken skulle ha limmet varmt kl 6 på morgonen och kväll blev det ej förrän kl. 7. Varje dag lika. Bostaden var en trälåda uppe vid taket och madrassen var hyvelspån av eget fabrikat. Ett förresten bra och friskt underlag. Lönen första året bestod av mat och husrum (i lådan). Några som helst maskiner fanns ej och allt arbete måste ske för hand. Materialet var så gott som uteslutande furu och tunnaste dimensionen 1 tum. Till lådbottnar och ryggar fick klyvas med "klosåg" en tvåmanssåg med bred klinga. Ett drygt och fordrande arbete. Allt handarbete i snickeri är drygt om det skall bli något resultat. Jag har ej kunnat undgå att jämföra nutidens arbetsprestationer med dåtidens och då särskilt påmint mig 2 gesäller i Mora som gjorde dörrar. Det var så kallade franska dörrar och varje detalj fick göras för hand. Det var ohyvlade plank till ramstycken som skulle riktas och hyvlas jämtjocka, jämnbreda, stämmas hål, slitsas, notas för fyllningar, limmas ihop och putsas. Fyllningarna skulle limmas, riktas, frisas och putsas. Listerna skulle geras och inpassas på bägge sidor. För allt detta arbete fick de 3 kronor per dörr. De gjorde i regel 6 dörrar i veckan, men så var också spånhögarna manshöga på kvällarna. För att jag skulle få några fickpengar fick jag göra fönsterbågar på övertid(efter kl. 7) för 25 öre styck. Till dessa var det maskinhyvlat trä, men slitsning, sammansättning och putsning fick ske för hand. Det blev ej så många kronor per vecka. 1899 kom jag till Gävle och fick plats på stadens största verkstad. Där fanns maskiner men dåliga. En stor klumpig ångmaskin som drog rikt, plan, bandsåg och fräs. Varje snickare fick göra sitt maskinarbete själv. Det var föga rationellt, men man fick en lärdom som var nyttig för hela livet. Här tillverkades bra möbler på den tiden, möbler som säkert skulle tåla jämförelse med dagens bästa. Satinvalnöten var då på modet men fick snart vika för mahogny. Valnöten var på avskrivning och har återkommit först de senaste åren. Gesällerna hade 30 öre i timmen och jag som lärling fick 10 kronor i veckan. Maten kostade 8 kr. och det delade rummet kostade 1:50 i veckan. Jag hade det svårt, men för mig var det huvudsaken att få lära yrket riktigt. 1901 kom Gävleutställningen och jag fick nöjet att se mitt gesällstycke där belönas med silvermedalj. Nu var intarsian på modet och de stora Stockholmsfirmorna hade alla inläggningar på sina möbler. Jugentstilen fick då sin korta blomstringstid. Det var enligt min åsikt en vacker stil men den blev överdriven och förfuskad och var då förskräcklig. Därför försvann den lika fort som de kom. Med jugentstilen försvann också satinvalnöten som var för lös och ömtålig. Utan saknad av fackmännen. Jag fick nu arbete som gesäll i Mölnlycke på deras nya fabrik, men efter några veckor brann fabriken ner och jag blev arbetslös. Det var ont om arbete och jag fick gå länge innan jag fick plats hos bröderna Lindell i Norrköping mot villkor att jag skulle nöja mig med 27,5 öre i timmen. De gamla hade 30 öre. Det betalades 10 kronor i veckan i matpengar och resten fick man tigga sig till. Man fick ta ut varor på firmans konto i affärerna och då betala 10 % mera för dessa. Detta gick ej länge och 1902 kom jag till Stockholm. Men icke heller där fanns vid den tiden annat än de allra enklaste och nödvändigaste maskinerna. Det var fortfarande huvudsakligen handarbete, men ett förstklassigt sådant. Varje snickare fick ännu självständigt utföra sitt arbete. Från kapningen av brädan tills att möbeln var färdig att levereras till kunden. Det var också en ädel tävlan bland snickarna att utföra sitt arbete förstklassigt även om det ekonomiska resultatet skulle bli lidande. När något extra fint arbete blev färdigt blev det allmän avsyning och kritik av kamraterna. Verkstäderna däremot kan man ej säga att de voro i toppklass. Uppvärmningen skedde uteslutande med limfyren som eldades med hyvelspån och som puffade ut kaskader av eld allt som oftast. Någon verklig eldslåga av den orsaken kan jag dock ej påminna mig från den tiden. Belysningen på en av de största verkstäderna bestod av öppna gaslågor. Det var en liten rund järnfot med ett c:a 50 cm långt rör till brännaren. En gummislang till gasledningen på väggen, det var allt. Lampan kunde placeras var som helst på hyvelbänken och stöttes ofta omkull bland hyvelspånen. Då gällde det att vara kvick med släckningen. Efter en tid kom det gaslampor med glödstrumpor. Det var bra ljus men ömtåligt för stötar. Det behövdes ej någon hård stöt för att strumpan skulle säcka ihop och sedan var det inget ljus längre. År 1905 följde jag med NK till Nyköping som nu hade fått sina nya moderna lokaler färdiga. Här fick jag nöjet att utföra flera bra saker. Främst då buffen till matsalsmöbeln i mahogny ritad av F. Broberg 1906 och som Stockholm Stad skänkte som bröllopsgåva till dåvarande kronprins Gustav Adolf. Det var buffen, matbord, serveringsbord och 48 stolar och fördelades på 4 Stockholmsfirmor. I gåvan som var på 50.000 kronor ingick även silver. 1907 blev det Stockholm igen och Nordiska Möblerings AB. Bra firma även det. De mest bemärkta leveranserna som jag fick vara med om var Stockholmsutställningen 1909 där jag fick göra sidebordet till deras stora matsal som Hjalmar Cassel skrev om i Stockholmstidningen "Firmans björkmöbel fick också ampra lovord särskilt om den underbara guldton på björken som ställde även de dyrbaraste utländska träslag i skuggan. Var så goda herrar fabrikörer gå och se på vad Nord. Möbl. AB har åstadkommit". Det var betsat med saltsyra. En snickare kastade senare en skruv i saltsyraflaskan. Den försvann. Och en till. Sedan betsade firman aldrig den färgen mera. Det kan man förstå, men jag tror ej firman fick reda på orsaken. Det blev ej guldton längre. Gamla tidens snickare betsade också med saltsyra men brände bort saltsyran mot öppen eld i spisen. Utan den behandlingen rostar allt som kommer i närheten. 1916 startade jag egen verkstad i Stockholm. Samtidigt startade Ark. David Blomberg egen firma. Det blev omgående samarbete och då vi 1917 bildade aktiebolag blev jag chef för verkstaden. Vi fick stora beställningar och hade flera utställningar: Göteborg, New York, Norrköping och Paris 1925, där Ark Blomberg fick Grand Prix och jag guldmedalj. ( Stockholm 1930, Krygers Bank i Paris m.m.) 1939 flyttade vi till Sala men det är ju en senare historia. Snickarna har sin legendfigur som väl flera andra yrken. Vår hette Peter Lamberg. Otaliga äro historierna om honom. Naiva och oförargliga. Peters far sa till honom när han blev gesäll: Vad du än gör min son Peter så bara res och praktisera. Och jag har också larvat sa Peter. Han var ofta ute för besvärligheter. När han en kväll limmade ihop en säng och kom på morgonen så hade han limmat den omkring en pelare i verkstaden. En morgon hittade han ej sin limpanna. Efter mycket letande fann han den i en basfiol som han limmat dagen innan. När han en dag skulle stämma hål för lås i ett polerat lådförstycke kom stämjärnet ut på framsidan vilket mästaren fick se och utlät sig "jag har väl aldrig sett på maken : maken sa Peter den har jag här och tog ner en likadan från taket. Då fick Peter sparken eller lappen som det då hette. Mästaren limmade fast en lapp som det stod lappen på Peters bänk. Peter frågade om han inte fick lappen. Då mästaren bekräftade detta tog Peter en såg och sågade bort biten och tog den med sig. En del typer har även jag träffat på min långa tid som snickare. Jag minns Olsson i Orsa en typisk luffartyp. Liten och grov och duktig snickare. Han hade på verkstaden arbetat hela vintern och skaffat sig en del kläder bland annat några yllytröjor. Men när våren kom stod han ej ut längre. Då måste han iväg. Hans värsta bekymmer var att bli av med alla tröjorna. Jag varken ville eller kunde köpa dem. Till slut fann han på råd. Han krängde på sig alla och det var en syn för gudar när han traskade bortåt landsvägen i sommarhettan trind som en Michelingubbe. Jag minns Karlsson som var full en dag och stod och polerade när mästaren kom in. Karlsson blev nervös och polerade även utanför arbetsstycket. Mästaren låtsades ej se något och gick. När vi blev ensamma sa Karlsson. Mästaren såg nog att jag var full men jag var inte full. Jag minns Lindblom i Gävle. Han kom varje dag i oklanderlig jakett hög hatt och käpp, tog på sig verkstadskläder och arbetade som en hel karl. Han klädde om även till middagen. Han skaffade sig respekt därför att det var ingen som arbetade bättre än han. Jag minns Fia Jansson som var periodsupare och slutade ej perioderna så länge han kunde skaffa 10 öre till en sup. Hans perioder inträffade aldrig när det var ont om arbete och risk för avsked, men lika säkert inträffade de när det var bråttom på verkstaden. Jag minns Rusthållaren en alldeles överdådig snickare men han tog sig ofta en period att festa på. Så kom det flygmaskiner till Stockholm och han fick för sig att han skulle göra en sådan. Han studerade fiskmåsarna och tog dem som modell och med tunna ribbor böjde och limmade han ihop sin maskin som han klädde med råsiden. Det hela blev ett riktigt konstverk men han kunde inte skaffa motor. Han försökte med trampinrättning men det gick ju inte. Då sa Rusthållaren att om han ej kunde skaffa motor skulle han skjuta sig men det skulle vara med en förnicklad revolver. Några dagar senare hittades han i Humlegården med en förnicklad revolver bredvid sig. Jag minns Nilsson första tiden i Sala. Han sa till springpojken. Du behöver nog gå till doktor Källmark du. Varför det? Sa den bråkiga grabben. Jo du är för glapp i truten! Och med det är det bäst att jag slutar också.
|